Det här med jobb
Fast det känns ju faktiskt ibland som att det nu för tiden finns lite många som är i arbetsför ålder och som idag inte ids ta tag i arbetet för att de blir stressade och får panikångest. Var sjutton kommer det ifrån? Vad har skapat den där stressen; för slappa förhållanden, för lätt att beklaga sig eller är hela samhället mer pressat så att bara vissa klarar sig?
Kom och tänka på det här igår när jag kollade på "Plus" och de tog upp det här med pensionssparande. De frågade vad man känner och gör när man får det orangea kuvertet i brevlådan, och de flesta svarade att de får ångest eller att de öppnar det, tittar och lägger det ifrån sig. Jag tillhör väl de som öppnar och tittar och tänker inte så mycket mer än; "Skönt, jag har lite pensionspengar där iaf". Men hur tänker de som inte jobbar när det här kuvertet kommer, eller kommer det ett kuvert? (jag vet inte)
Jaja, kanske inte så roligt inlägg men en fundering helt enkelt.
Hej gumman! Jag begriper inte varför folk får ångest av ett organge kuvert. Öppna, läs och bestäm dig för att spara om du vill förbättra dina pensionsvillkor! Svårare är det inte. "Jag förstår i alla fall inte vad som står". Nehej, då är det illa ställt med de grå och det kanske förklarar varför så många är utan arbete. Orkar man inte ta till sig innebörden i det orange kuvertet, så orkar man inte jobba. Samhället idag kräver faktiskt att man motionerar de grå och presterar något redan från barnsben. Alla kan inte vara studiebegåvade. Inför lärlingssystemet på bred front, och ta bort sossarnas stämpel att en vanlig arbetare inte duger. Sossarnas mindervärdighetskomplex startade eländet med den 12-åriga skolan, för höga ingångslöner och nedvärderande synen på manuellt arbete. Ett långt yrkesverksamt liv lägger grunden för ett bra besked i det orange kuvertet. Ingen kan dock får reda på hur stor pensionen blir, men man kan få en prognos. Pensionen är ju numera bunden till aktier och fonder och deras utveckling. Kram mamma
