:) & :(
Jahapp, då ligger man här i sin ensamhet och tittar på Idol. Det är ju final och det är trots allt de två killarna som har varit mina favoriter från början som det står mellan. Lite roligt sammanträffande. Jag ska nog inte klaga på min ensamhet för killen kommer om dryga 1,5h.
Vi var på Winnerbäck igår. Helt grymt var det! Jag är inte så himla bra på hans texter (trodde jag), men när jag väl stod där överraskade jag mig själv. Kunde mycket mer än vad jag trodde. Vi hade bokat sitt platser på ena långsidan. Två av de få platser som fanns kvar vilket gjorde att vi hamnade framför varandra och inte bredvid varandra. Fast enligt ritningen på Ticnet så skulle vi sitta längst ut på två rader, men ICKE så vi var sådär glada. MEN jag har ju världens bästa kille. Han försökte muntra upp mig trots att han nog var surast. Han gick iväg en stund och efter någon minut ringde han och sa att andra platser var fixade. Jag reste mig och störde sisådär 20pers men men. Han hade snackat till sig två platser på innerplan utav en av vakterna. Förstår nog inte riktigt hur han lyckades men bättre sikt och plats blev det :)
Konserten var kanon! Andreas Grega (eller vad han heter) var förband, fast det kunde de egentligen ha hoppat över. Ingen stjärna direkt. Inledningen av Lasses framträdande gick i 110, låt efter låt avverkades på löpande band. Killen undrade om han hade bråttom hem! Meeen, det visade sig att han skulle hålla på i 2h och en kvart. Han spelade många av låtarna från nya plattan, vilket gjorde att vi var rätt tysta. Har inte hunnit sjunga sig in på de än. Fast varvat med dessa kom många gamla godingar. Bäst från nya plattan var helt klart "Jag får liksom ingen ordning" och gammal flamma var "Åt samma håll" (heter den så?). Helmysig konsert med killen att krama; härliga minnen...
Man hinner dock enbart glädja sig en stund innan solskenet byts ut mot regn. Varför är det så? Jag blir så trött och nedstämd. Det känns liksom som om man då inte varit värd det roliga, eller så är det meningens sätt att ta en tillbaka till verkligheten.
Vi var på Winnerbäck igår. Helt grymt var det! Jag är inte så himla bra på hans texter (trodde jag), men när jag väl stod där överraskade jag mig själv. Kunde mycket mer än vad jag trodde. Vi hade bokat sitt platser på ena långsidan. Två av de få platser som fanns kvar vilket gjorde att vi hamnade framför varandra och inte bredvid varandra. Fast enligt ritningen på Ticnet så skulle vi sitta längst ut på två rader, men ICKE så vi var sådär glada. MEN jag har ju världens bästa kille. Han försökte muntra upp mig trots att han nog var surast. Han gick iväg en stund och efter någon minut ringde han och sa att andra platser var fixade. Jag reste mig och störde sisådär 20pers men men. Han hade snackat till sig två platser på innerplan utav en av vakterna. Förstår nog inte riktigt hur han lyckades men bättre sikt och plats blev det :)
Konserten var kanon! Andreas Grega (eller vad han heter) var förband, fast det kunde de egentligen ha hoppat över. Ingen stjärna direkt. Inledningen av Lasses framträdande gick i 110, låt efter låt avverkades på löpande band. Killen undrade om han hade bråttom hem! Meeen, det visade sig att han skulle hålla på i 2h och en kvart. Han spelade många av låtarna från nya plattan, vilket gjorde att vi var rätt tysta. Har inte hunnit sjunga sig in på de än. Fast varvat med dessa kom många gamla godingar. Bäst från nya plattan var helt klart "Jag får liksom ingen ordning" och gammal flamma var "Åt samma håll" (heter den så?). Helmysig konsert med killen att krama; härliga minnen...
Man hinner dock enbart glädja sig en stund innan solskenet byts ut mot regn. Varför är det så? Jag blir så trött och nedstämd. Det känns liksom som om man då inte varit värd det roliga, eller så är det meningens sätt att ta en tillbaka till verkligheten.
Kommentarer
Postat av: Emma
ja de är verkligen juliga! Tror jag ska köpa vita också!
Blir Winnerbäck i sommar för min del.. då hinner man lyssna in sig på nya låterna lite mer! :)
kram!
Trackback
