Ena stunden är man studsandes glad och i den andra så dämpas det och blir till sorg. Vad fort det kan gå och vad jobbigt det kan vara. Den här veckan kommer jag komma ihåg som en väldigt speciell vecka, både på gott och ont. Jag känner mig lite konstig inombords, vet inte riktigt vad jag ska känna. 

Samtidigt som att jag och Alen är hur glada som helst tillsammans och allt känns så rätt, så blir det svårt när en sån här sak händer. Det var inte oväntat men man kan ju aldrig vara helt förberedd.

Sov gott farmor, nu får du äntligen träffa farfar igen!